|
Hällekil, en by vid Klarälvens östra strand i Värmland
Mark och vatten
Där så småningom byn Hällekil skulle etablera sig är Klarälven bred och stränderna låglänta. En långsmal ö avskiljer det serpentinströmmande vattnet i storälven. Lillälven innanför ön ger god möjlighet till landstigning och till angörande av bryggor som inte kan nås av de starkaste strömmarna.
Från bergen, vid skogsbrynet i öster sipprar öppna bäckar fram och där grundvattnet går i dagern blev brunnskar anlagda.
Älven med riklig tillgång på fisk, källvatten och de lättodlade markerna var trolig anledning till att människor bosatte sig här en gång i tiden, kanske redan 1500 år före Kr, av fasta fornlämningar att döma.
All bebyggelse och odlad mark ligger uppe på älvterrassen. De första husen var låga och låg tätt. Människor var beroende av varandra. Alla levde av vad mark och vatten kunde ge. Klimat och väderförhållanden var avgörande för överlevnad.
Med tiden har gårdarna blivit större och husen ligger numera väl avskilda från varandra. De odlingsbara markerna har fördelats och var gård är oberoende.
I våra dagar håller Lillälven på att krympa till en så kallad korvsjö - ett tecken på att serpentinförloppet fortsätter. Längst i söder, vid Äckera, krusar sig vattnet och vid lågvatten kan man se stenar sticka upp. Norr om Kölnabäckens utlopp, nappar harren på våren och den vitryggiga hackspätten är skyddad i Edeby naturreservat. Älven är grund och bred här. Djupet och strömfåran ligger på västra sidan, i Mosserud. Där är strömmen så stark att den eroderar och drar ned stora shok av sand. Norröver delar Prästön Klarälven i Lillälven och Storälven. Den vita, lena sanden på stränderna, är räfflad som sandsten. Den inbjuder till strandhugg. Lillälven rinner ut här och om det är varmt får man lust att hoppa i.Vattnet är klart men mörkt. Det är tillräckligt djup för både simtag och metrev. Längre upp är Lillälven grund, nästan helt igenslammad. Det är bara vid högvatten som flödet är fritt. Sedan 1970-talet är det omöjlig att passera den med båt – både för slam och för nedfallna alstammar. Men Kodjupet består! En djuphåla som vattenströmmen från källvattnet från badhuset gröpt ur. Källvattnet avlagrar slam och mineral från de näringsrika hyperitbergen i öster och bygger ett träsk där kabbelleka, harsyra och gullpudra trivs.
Utanför Prästön flyter Storälven. Älven är mäktig och underlandet brett. Ett par hektar stort strandområde breder ut sig norr om ön. Här har nytt land byggts upp av sand från uppströms erosionsområden. Strandområdet växer ständigt. Kanske är det ett par tunnland ny mark som lagrats upp på ett halvt sekel. Säv och tuvgräs är gömställen för fiskyngel i strandkanten. I den torra sandbranten bygger backsvalan sina hålor. En bäck rinner ut vid Klarastrand. Bäcken avvattnar mossar och sankmarker i norra Hällekil.
Uppe på älvterassen, vid skogsbrynet, höjer sig berget. Grunden består mest av grå och strimmiga gnejser. Blåsippor visar var den blåsvarta hyperitberggrunden finns. Genom erosion och avrinning ger hyperiten markerna näring och kompeserar bristen på kalk. Matjordslagret är tjockare ju närmare gårdarna man kommer. Det är här bönderna brukat jorden sedan hundratals år. Markerna är fria från sten och block, lättodlade, förutom allra närmast skogen där fukten och leran är besvärlig.
Från norr till söder ligger Hällekil på en jämn älvterass förutom i ravinerna vid Badhusbacken och Skeppundsdalen som nyttjats till allmänna körvägar ner till älven. Vid Åsbergets norra fot, vid Dalera, finns den mycket sällsynta växten sumpjordtunga (se kapilel, Ovanlig svamp). Vid Dalera finns också en milstolpe från 1700-talet.
Storälven, en vy söderut från nordspetsen av Prästön
Skog & Berg
Hällekils hemman kantas av stora skogar. I söder är Östra och Västra Åsbergen en naturlig gräns till Edeby. Österut fortsätter berg- och skogsområdet till en höjdplatå i söder, Kolbråten, Gräsåskullen och Gruvberget, berg som stupar brant ner mot Västra Örten. I nordost och som avgränsning mot Butorp höjer sig Långtjärnsberget och Bjurberget. Tittåsbacken är gamla landsvägen och Hackabacken är den nya som avgränsar Hällekils hemman mot norr och som leder upp till Butorp och Östergårdarna.
Så länge som skogsområdet nära byn betades av djur var markerna öppna och rika på lövträd, örter och bär. Där fanns bäckar med friskt vatten och där fanns torpstugor med folk som såg till att gärdesgårdar fyllde sin funktion och att inga rovdjur hotade. Skogens värde var lågt. Människor behövde ved till bränsle och timmer till byggnation därutöver - inget värde. På 1720-talet överlät Hällekils hemman stora skogsskiften till kyrkan inför nybyggnationen mot ”ständig befrielse från kyrkoskatt”. Vid Storskiftet 1809 sålde Hällekils hemman den så kallade Hemskogen, väster om sjön Gräsmangen i norr, till bruken i Brattfors, Mölnbacka, Östanås.
Skogens värde ökade när järnhanteringen kom igång och träkol behövdes till smedjorna vid bruken. Då hade skogarna närmast järnbruken tömts. Skogens värde ökade i takt med industrialiseringens utveckling.
Tjärnar
Palmqvist skriver;
Tjärnar på Hellekihls hemskog:
Fisktjärn, 3100 fot lång och 1550 fot bred; har klart vatten, vari finnes mycket god fisk i synnerhet gädda, mört och abborre. Tjärnets största djup är emellan 8-11 fot.
Ulfbergstjärn, Skimmelåns källa, är 2400 fot lång och 1100 fot bred med klart vatten, som hyser abborre, mört och så kallad sarvel. Har ett djup omkring 10 fot, med omväxlande sandig, gyttjig och bergig botten och land.
Långtjärn, även nämnda skog, 2400 fot lång och 1009 fot bred, med ett mörkt 10 fot djupt vatten, vari lever gädda, mört och abborre.Tjärnets botten och land är växlande mellan berg, gyttja och lera.
Lilltjärn, 1000 fot lång och 600 fot bred, belägen mitt emellan de två sistnämnda tjärnarna; har ett mörkt vatten med gyttjig botten och land med abborre och mört.
Barbrotjärn och Klartjärn finns i närheten av Gräsmangen och Gelsviken; med mörkt vatten, gyttjiga land och botten; båda nära lika stora, med 1200 fots längd och 449 fots bredd, men utan fisk.
(1 fot = 0,296 m. Wikipedia)
|
