Säterjäntan

Johanna i Hällkilsättra

Sätervägen och arbete på sätern
Tidigt på försommaren var det dags att djuren till Hällekilssättra, Säterängen eller Sättra som man sade.  Djuren drevs med hjälp av en säterjänta som skulle ansvara för djuren hela sommaren. Säterjäntan gick före med vad som kallades sleke. Sleke bestod av mjöl och salt som hon lockade med ur förklädesfickan. Djuren följde efter i vått och torrt. Det var både kor och ungdjur samt några getter som skulle gå den nära en mil långa Sättervägen över skogen för att få tillgång till gott bete hela sommaren. Vägen, eller snarare stigen, gick förbi platser med namn såsom Byrmossängen, Hôla´, Dunderhällarna, Fisktjärn och Tregransfallet. Sätervägen fortsatte sedan mellan Långtjärn och Lilltjärn, uppför det branta Gruvberget, som sluttade ännu brantare förbi Skinnsäcksdalen ner mot Sättra.
Så sent som 1997 när några intresserade personer försökte hitta den gamla sättervägen kunde man skönja märken i naturen som tydde på gamla tiders transporter såsom tillrättalagda stenar, skavda berghällar, för att nämna några.
På sätern fick säterjäntan leva sitt liv i ensamhet och sköta sina sysslor där under hela sommaren. Det gällde tillsyn av stängsel, kor som skulle mjölkas morgon och kväll, tillverkning av smör, ost och mesost.  Ost och smör förvarades i en kallkälla, där grundvattnet gick i dagern, tills den dag i veckan då hon gick den långa vägen hem till byn. Hon bar alstren i en bärkont på ryggen.

Fram på sommaren var det dags för de hemmavarande att börja slåttern i Sättra. Det var hästar folk och redskap skulle ta sig fram den gamla Butorpsvägen uppför Tittåsbacken, fram till Sågbråten med avtagsväg till Gullhätta och så småningom Sättra. Här skulle allt hö bärgas in i lador för att fraktas hem på vinterföre, ett hö som inte alltid var av bästa kvalitet. Det var ofta otjänligt för att det torkat dåligt i regn och översvämningar.
Det berättas att en gång när slåtterfolket efter den långa resan var framme för att börja sitt arbete stod hela ängen under vatten så att endast överdelen på slåttermaskinen kunde skönjas. Slåtterbruket var inget lönsamt företag för hällekilsbönderna.

Säterjäntan
Den gladlynta säterkullan som omnämndes i Gunnar Turessons intervju och som syns på bilden, var Johanna i Sättra. Hon föddes i Fölbyåsen, Södra Butorp och var syster till Nils Olsson i Backera, Hällekil.
Sätern, där hon vistades, var Jan Pers-sättra på Hällekilsskogen. På ryggen bär hon sin tjäsch (spjälkorg) i färschel eller fäschla (hängselbanden)
Fotot visar vy från Sätteränga. Fotot är taget av kyrkoherde Ejnar Börjesson under hans adjunkttid i Övre Ullerud omkring år1905.
Johanna i Sättra var mor till Olivia i Backera och till till Oskar Nilsson.
Säterjäntornas uppgift var att vakta och vårda kreaturen i sätrarna under somrarna.
Säterjäntan skulle mjölka morgon och kväll, kärna, ysta och tillaga messmör (mesost).Hon  skulle diska kärlen rena med enris och sand, samla mossa till strö i ladugården, samla enris, tillverka vispar och passa elden. På lediga stunder stickade de strumpor och vantar och gjorde askar av näver.
Arbetet för säterkullan kunde bli nog så strängt ibland.
Förutom arbetet på sätern fick hon gå den långa vägen hem för att hjälpa till med att binda råg eller havre och sedan gå tillbaka till sätern för att sköta om boskapen till kvällen.Detta dubbelarbete utfördes av säterkullorna i Hällekilssätrarna.

Gösta Eriksson och Enar Johansson
vid "Gammelsättra"